Vågar man tro att det är påväg uppåt?

Crp var högre imorse och saturationen på 92%. Hon hade det jobbigt med andningen och suckade för varje andetag, hon fick mediciner som gjorde att hon hallucinerade. Vänster arm och hand var jättesvullen, efter transplantationen så hade hon en kanyl där och det var något som började bråka där och hon fick en propp i armen, sen dess har hon inte varit lika bra på att använda vänster arm som höger, den har varit svullen och gjort ont. Det har varit ett litet orosmoment och de har inte direkt vetat vad de skall göra åt det.
Hursomhelst, efter läkarronden vid 9.00 skulle de diskutera dagens planer för Julia och mamma skulle få ringa vid 12 för att höra vad de tänkt.

Efter 12 nångång skickades Julia in till operationssalen för att få nya dialyskatetrar. De försökte först få de gamla att funka, gick inte, så då lag de in en vid halsen istället (hon hade en där strax efter operationen förra varvet) tack o lov så funkade det. Annars skulle de ha varit tvungna att öppna upp bröstkorgen igen och fixa nya på något sätt. Det funkar så att det är några trådar (?) som ska dras till hjärtat och skulle halskatetern inte funkat så skulle de ha varit behövt börja om från ruta ett med den saken. Men det fixade sig.
Samtidigt som hon var nedsövd så tog de prover från lungorna för att försöka få reda på om hon har virus, bakterier, svamp eller något annat där och vad det är som orsakar att hon blir sämre. Efter det sköljde de lungorna för att få bort en massa slem, hon har haft en hemsk slemhosta nu i flera veckor så det var bra.

De har ju varit lite bekymrade över hennes leder, just för att det har tagit så länge för henne att kunna börja röra på sig ens lite. Så nu när hon blev sövd så for hennes fysioterapeut dit för att försöka börja på alla leder och se hur de funkar. Eftersom hon sover så ska de ju gå att böja utan problem och om de inte skulle göra det så är ju något fel. Läkaren ville att det skulle testas just för att de var rädda för att hennes leder skulle ha blivit förstenade, ett väldigt läskigt ord. Det skulle isåfall innebära att hon kanske aldrig skulle bli helt normal i kroppen igen, att hon t.ex. skulle börja röra på konstigt eller inte kunna röra alla leder och det skulle innebära mycket rehabilitering. MEN, allt hade gått att räta ut när fysioterapeuten var och provade så hennes leder var rörliga. Så det finns ännu hopp om att hennes kropp blir bra och att hon kommer kunna röra sig så att säga normalt.

Mamma berättade att nu på kvällen när hon var där så låg Julia där i sängen intuberad och nedsövd och såg nästan precis likadan ut som hon gjorde för 7 veckor sedan. Ja, vem hade nu trott att hon 7 veckor efter transplantationen skulle ligga på på teho. Bara det går så kommer hon att extuberas (alltså ta bort intuberingen) imorgon. Saturationen var mellan 96-98 så alltså helt bra! Dialysen kommer kickas igång eller så kanske den redan är det, ingen aning.

Just nu i skrivande sund så är det exakt 7 veckor sedan vi fick vara inne och se henne för första gången efter operationen. Bekräftelsen på att hon, ännu, var vid liv.
Ja vet ni, förra gången hon blev transplanterad så kom hon hem efter 10 veckor, det gör hon inte denna gång. Vem vet hur länge det tar ännu om denna bergodalbana fortsätter.