Vi trampar på stället

Ja ni, vad ska jag riktigt börja säga. Jag berättade ju redan att hon har början till lunginflammation och hon är ännu på teho. Men trots att gårdagen inte såg så trevlig ut så hade Julia den bästa eftermiddagen sen innan transplantationen. Hon var pigg, glad och ville prata mycket. Kollade film och lyssnade på musik. Allt sånt som hon tidigare inte alls velat göra, det har gjort henne för ledsen. Så fastän situationen var/är allvarlig och värdena kanske inte var så bra så tyckte hon själv att hon mådde bra. 

Skönt att hon iallafall får ha dagar när hon själv känner att hon mår bra, oberoende av vad värdena visar.

Idag har hon mått ännu bättre än igår, vita blodkropparnas värde hade sjunkit (bra tecken!), crp hade också sjunkit. När läkaren lyssnade på hennes lungor så lät de bättre än igår. Och hon har själv sagt att hon mår bättre och har det lättare med andningen än igår. Hon är fast besluten på att bli frisk. Med fysioterapeuten hade hon jobbat på bra och till och med suttit en lite stund på sängkanten. 

MEN. Jag vill bara påpeka att trots att det nu lutar åt ett bättre håll så betyder det inte med 100% säkerhet att hon kommer bli bra. Det kan vara bara en lite bättre dag precis lika mycket som det faktiskt kan vara på bättringsvägen. Det är fortfarande allvarligt. Det kan reda upp sig men det kan också svänga vilken sekund som helst och gå käpprätt åt helvete. Det vill jag att ni ska veta. Det finns aldrig någon säkerhet, man kan aldrig helt slappna av, för något kan så himla lätt hända. 

Men hursomhelst, åt vilken håll det sen sist och slutligen leder så är det iallafall skönt att hon nu har fått ha nästan två hela dagar när hon känt att hon mått bra, varit pigg och positiv.

Jag hoppas det överhuvudtaget gick att förstå något av det jag har skrivit, jag börjar bli väldigt trött nu och mitt minne sviker mig en aning, men det här är ju iallafall något. Men ja, vi trampar på stället och det är bara att ta en dag i taget och se vart det leder, ingen vet vart det leder än.