Det här gick ju lite snabbare än vi tänkt

I skrivande stund sitter jag på tåget ner till H:fors. Igårkväll vid 23 tiden skickade mamma och berättade att en läkare just varit inne och pratat med dem. Han sa att de har hittat ett hjärta, och att de som bäst undersöker det för att kolla om det helt passar. Han sa alltså att det kan bli en transplantation tidigt på tisdagmorgon. Men svar skulle vi få vid 3-4 inatt.
Chocken och rädslan som tog över är obeskrivlig. Jag vägrade tro på att det skulle bli av.

Vid halv 4 ringde mamma. "Det blir en transplantation".

Jag steg upp, bokade första bästa tågbiljett, packade lite grejer och nu sitter jag här. Jag fick just veta att Julia åkt in för operation. Det känns så jäkla overkligt, hur kan det ha gått så snabbt? Hon har varit uppe på listan i typ 4 dagar o de hittade redan ett passande hjärta åt henne. Hur kan detta ens vara möjligt?

Jag måste erkänna att jag hoppades på att det inte skulle bli en transplantation ännu, jag vill inte. Men nu är det pågång. Och jag har inget annat val än att följa med. Sara kommer ta flyget ner dit så vi möts där alla fyra. Operationen är flera timmar lång och kommer vara klar först senare på eftermiddagen gissar jag. Det är samma kirurger som gjorde den förra transplantationen, vilket känns skönt. Väldigt duktiga och erfarna läkare som dessutom känner henne från förr.