Hursomhelst, veckan har varit bra. På tisdagmorgon startade mamma, pappa och Julia nåterigen ner mot Helsingfors. På tisdagens schema var ett besök till ett sjukhus i Tölö för att visa upp foten åt en hudspecialist och bestämma vad, hur och när något ska göras åt det. Det blev nu så att en hudtransplantation ska göras på foten för att det ska kunna läka helt och bli bra igen. Lugn, det låter allvarligare än det är, en hudtransplantation är inget farligt, sånt görs ju hela tiden, det handlar ju alltså om plastikkirurgi (och alla vet vi ju hur mycket sånt görs). Hon kommer kanske till och med att vara vaken under ingreppet.
Nu tillsvidare har hon en manick fasttejpad på foten med en lång slang som går upp till en liten maskin som hon kan ha i byxfickan. Jag har int helt förståss dess syfte men jag ska försöka förklara det ändå. Det kommer kanske inte låta så trevligt men för att dess syfte ska komma fram så, ja ni får tåla det. Manicken som sitter på foten suger upp frisk undervävnad så att den transplanterade huden sen kan växa fast och häla fint.
Den grejen ska sitta fast på foten nu en tid och ingreppet sker om nån vecka vid barnkliniken i Helsingfors, lokalbedövning och en halvtimmes ingrepp så inga stora grejer.
När dom var klara där så for de iväg på en liten tripp till ikea. Det fanns inga lediga rum vid Ronald McDonald husen så det fick bli en natt på hotell (Julia njöt). På onsdag var det hjärtultra och där hade de inget som helst att klaga på. Den hade hon också ett möte med fysioterapeuten hon jobbade med under tiden hon bodde där på sjukhuset. Hon var mycket nöjd med Julias framsteg.
Sen fick de köra hem igen.
Nu dagarna efter har det nog varit helt bra. Fast igår fick de bege sig ut på ett litet äventyr igen. Dendär maskinen började durra och durra och den slutade inte, orsaken var för att manicken på foten inte hölls tät, vacuum skall hållas där men tejpen höll inte tät -> maskinen durrade konstant. Efter många försök till att få det fixat hemma då gav de upp och for till Malmska, där kunde de inte heller göra så mycket åt den när de inte hade den typen av utrustning. De kom fram till att dendär maskinen nog inte var helt i skick så de fick fick åka på ett nattligt äventyr till Vasa för att byta maskin och tejpa om foten. De kom hem vid 3 tiden inatt, pigga och glada. Notera sarkasmen.
Men nu har den nog funkar helt bra. Och vet ni vad, en bra sak kan jag iallafall komma med. Julia fick klartecken från Helsingfors så imorgon kommer hon få fara tillbaka till skolan. Hon kommer ha runt två lektioner per dag nu framöver. Hon har väntat länge på denhär dagen och är väldigt nöjd.
Idag är kom vi även fram till en annan sak, det är exakt en månad tills hon fyller 16 år. Tänk att hon faktiskt fick chansen att kunna få bli 16 år. Utan en andra tranplantation hade detta knappast varit möjligt. Kom för allt i världen ihåg hur enormt viktiga organtransplantationer är. Jag kommer nog aldrig sluta prata om och för detta ämne!
Antar av din tystnad att ni Lever Livet i full fart igen å allt e väl med er alla <3
SvaraRadera