Gårdagen och läget just nu

Jaha vi kör ett andra försök då. Mitt orginalinlägg blev raderat mitt i och det sparades inte som något utkast.... Suck.

Jag vill börja med att säg att vi tackar verkligen för allt stöd, alla kommentarer och hälsningar vi får. Det värmer och känns bra. Vi kanske inte alltid säger det så ofta eller svarar på det ni skickar men vi vill att ni ska veta att vi verkligen tackar!

Julia skickades in för transplantation kl. 6 igår på morgonen. För oss andra gick dagens förvånansvärt lugnt och bra. Men vid 16 tiden vände det. Vi började inse hur mycket tid som hade gått. Tankarna började snurra runt i skallen. Nu är det något som har gått fel, såhär länge ska det inte ta. Vi fortsatte vänta i ovisshet.

Vid 17 tiden ringde mammas telefon. Det var en av Julias läkare. Han berättade att operationen gått bra och att hennes hjärta hade börjat slå med det samma. Dock hade det uppstått en blödning och därför hade det tagit så länge. Han sa att det hon var ännu inne i operationssalen och det skulle nog ta ca. 1h innan hon var klar och innan de fått rätt upp blödningen. Han berättade också att hjärtat var lite för stort just nu så de kommer inte kunna sy fast hennes bröstkorg ännu. Utan det skulle de göra först om ungefär två dygn när hjärtat lagt sig lite. "VA" utbrast jag, "kan man lämna någon med öppen bröstkorg? Alltså inte ihopsydd??" Ja tydligen så kan man det, och det är alltså tydligen inte en så stor grej och hon har varit så förut.

Lättnad. En sån otrolig L Ä T T N A D! Ja känslan går inte ens att försöka beskriva. Hjärtat slår, ja hon lever faktiskt. Vi kunde äntligen slappna av och vi for iväg på mat. 

Vid ca. 20.30 for vi till "teho", intensivvårdsavdelningen, för att äntligen få träffa henne. Men när vi kom dit till väntrummet så kom en sköterska och sa att Julia fortfarande var inne i operationssalen och att de inte fått stoppat blödningen ännu. Chock, rädsla, förvirring, skräck. Ja, listan var lång. Jag ska vara ärlig och säga att nu trodde jag verkligen att det var kört, och ju mera tid som gick desto mer övertygad blev jag om att de skulle komma in och säga att hon inte hade klarat sig, att blödningen hade blivit för stor. Jag hoppades ju såklart inte att det var sant men jag valde att förberede mig på det. Jag satt bara och stirrade framför mig under tiden vi väntade och jag tror att min energi började ta slut för jag slumrade nog tydligen till en stund också. 

Vi satt ovetandes och väntade i 1 och 1/2 h. De hade sagt att Julias anestesiläkare skulle komma och prata med oss, men hen kom aldrig. När klockan närmade sig 22 hörde vi hur någon sa i en högtalare på finska att "en patient kommer till sal 2" vi hoppade upp och sprang fram till det lilla fönster som fanns. Men bakom oss kom en okänd man in och då trodde vi att nej, det var nog hans barn de sa något om. För vi såg ingen Julia. Sara fortsatte stå vid fönstret och lite efter 22 ropade hon "DÄR KOMMER HON, DÄR KOMMER JULIA, JAG SÅG HENNES ANSIKTE!" Och mycket riktigt, där kom hon förbi föntret, liggandes på en säng med fullt av maskiner på släptåg. Och jag grät. För första gången. Jag tor faktiskt jag aldrig någonsin tidigare har gråtit över något som haft med Julia att göra, jag har viaris helt immun mot det, det har inte kommit hur mycket jag än har velat. Men nu grät jag. Det blev för mycket, all rädsla och all skräck försvann och lyckan tig över. Hon lever.

Julias operation blev alltsomallt 16h lång, 16h. 

Ingen kom ännu och pratade med oss, först närmare halv 23 kom vad jag tror var anestesiläkaren. Hon berättade att själva transplantationen hade varit klar redan på eftermiddagen och resten efter det hade varit att försöka stoppa blödningen. De hade varit tvungna att öppna upp henne igen för att hitta felet och rätta till det. Hennes vävnader och allt inom henne var så skört när hon blivit opererad så himla många gånger så därför var det också extra svårt att få stopp på blödningen. Men hon sa att hjärtat hade pumpat på bra trots all extra belastning. Och att vi snart skulle få gå in och se henne.

En dryga kvart senare kom Kim fram till sjukhuset och mötte oss där. 

Vid 23.45 kom en sköterska och hämtade oss. Vi gick genom en vad som kändes som en evighetslång korridor och sen kom vi fram till hennes rum. Och där låg hon. Fast med slangar från bokstavligt talat topp till tå. Jag rörde vid hennes fot och den var varm, en våg av känslor flög genom mig. Jag grät. Hennes bröstkorg for rytmiskt upp och ner som den skulle, hennes puls var stadig och syreupptagningsförmågan var på 100%. Jag vågade inte gå fram till hennes ansikte och röra henne och prata med henne, jag kunde inte, det var för hemskt. Jag har ju i alla år sett bilder av henne när hon varit fastspänd på liknande sätt, men det var inget jämfört med hur det var att faktiskt se det på riktigt. 

Imorse var de andra och kollade till henne, men min energi var så slut att jag inte kunde. Så jag valde att stanna hemma och fortsatte sova. När de kom tillbaka sa de att allt var bra, blödningen hade slutat inatt och alla värden var hittills bra. Ett gott tecken!

Det första hindret är nu avklarat, men nu väntar den väldigt kritiska delen, de första 48h är väldigt avgörande. Vad som helst kan hända. Accepterar de andra organen det nya hjärtat eller börjar de stöta bort det. Har de andra organen tagit stryk av belastningen, orkar hon kämpa sig igenom det. Det är långt ifrån färdigt.

Nästa besökstid är vid 13.30 så då åker vi dit och tittar till henne. Tack än en gång för allt stöd och alla tankar, det behövs!