Vi har varit farligt nära sidorna på den smala plankan ikväll. Man vet inte ens hur man själv ska orka. Stressen och den evinnerliga rädslan tär på en. De har pratat om att sy ihop henne på onsdag. Och tänk, ungefär nu är det precis en vecka sedan jag fick beskedet om att det evetuellt skulle bli en transplantation följande morgon. Imorgon är det en vecka sen det hände. Hur fasiken kan det ha gått en vecka? Samtidigt som det känns som att vi redan varit här en evighet så känns det också som att operationen skedde just. Nu hoppas vi på en stabil natt och sen får vi se henne igen imorgon. Håll tummar och tår!
måndag 14 december 2015
Update
Julia hölls stabil under tiden vi satt i väntrummet. Hon var även stabil när vi fick gå in till henne igen. Hennes blodtryck guppade på på helt okej värden, skulle förstås ha kunnat vara lite högre men det var ändå okej. Men sen mittiallt så dippade hon, blodtrycket sjönk och det var inte roligt att se siffrorna minska en efter en. De kickade in adrenalin åt henne och hon stabiliserades. Hela besöket böev typ att vi konstant satt och tittade på skärmen som visade hennes värden, bara för att hålla koll och se vad som ändrar, om det ändrar och när det ändrar. Man blir tillsist lite knäpp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaStyrka och kärlek till er alla! ❤️
SvaraRaderaVi tänker alla på er!
Har följt din Blogg hela kvällen,och inte kunnat sluta tänka på Er. I min aftonbön skall jag be mina änglar ängla över Julia. Julia har en speciell plats i mitt hjärta. Många varma kramar till Er alla ,håller alla mina tummar o tår! Mayvor Passell
SvaraRaderaNi är ständigt i våra tankar...vi saknar ord till tröst
SvaraRaderaJag tror att vi är många som hittat din blogg nu och följer med och ber för Julia och för hela er familj! Kraft och mod! Veronica S
SvaraRaderaKära Moa, hittade din blogg för en vecka sedan och följer med oro och hopp, väntar på varje nytt inlägg och hoppas på goda nyheter om Julia. Jag känner er inte, inte ens föräldrarna utan får gå tillbaka till farföräldrar för att veta vem ni är men ni har kommit nära i tankarna. Med hopp om allt gott! Brita Blomqvist
SvaraRadera