En vecka

Natten och morgonen var lugn och stabil, blodtrycket hölls bra uppe och det var lite trevligare siffror idag. En av läkarna började prata om att de funderar på att stänga igen hennes bröstkorg redan idag. Kirurgerna skulle diskutera mera om det så vi vet inte dagens planer ännu.

Man hoppas ju på att de skulle göra det, då kan hon ju snart få börja vakna. Men samtidigt så är det väldigt skrämmande. Det är ju inte alls säkert att allt blir bra av det. Hon kan ju rent av bli sämre. Men någon gång måste dom ju stänga henne och hon har nu varit uppe en vecka. Vilket känns som en ganska lång tid att ligga med öppen bröstkorg.

Jag borde kanske börja varje inlägg med att skriva "varning för rått innehåll", äh jag vet inte. Jag hoppas ni tål det, verkligheten är ju trots allt rå, man kan inte alltid springa runt på rosa moln.

Tänka, för en vecka sedan steg jag av tåget här i helsingfors. För en vecka sedan just nu låg Julia på operationsbordet. I en vecka har vi gått och väntat. Dagarna flyter ihop eftersom vi bara gör samma saker, dag ut och dag in. Det blir svårt att veta vilken dag vad hände. Vi väntar bara på att hon ska få öppna ögonen, att hon ska få se oss och höra oss. Och på att vi ska få det riktigt tecknet på att jo, hon lever, hon är vaken. Men snart kanske...