Tre veckor på intensiven

Nu är jag hemma. Det känns lite mera okej denna gång med tanke på att hon inte är i lika kritiska lägen. Men samtidigt ät det ju väldigt jobbigt att fara därifrån nu, nu när hon är vaken och kan börja prata. Det är ju nu man vill vara där. 

Jag fick äntligen fara och träffa henne idag innan jag åkte. Hon var på ett väldigt speciellt humör. Hon har ju fått stora doser kortison och det har en tendens att mixtra med humöret en del, man kan bli ganska arg och "amper" av sig. Och ja det var hon nog. Missförstå mig inte, hon var samtidigt ändå nöjd med situationen och på bra humör. Men det svängde lite hit och dit. Fast det blev mest att vi skrattade åt det och inte tog åt oss av det, det var bara så skönt att få se den riktiga Julia tillbaka. 

Hon är ännu väldigt svag i kroppen och kan bara röra på sig lite, hon har en fysioterapeut om tränar med henne varje dag. De försöker röra igenom alla kroppsdelar och se vad och hur mycket hon kan röra på sig. Om några dagar ska hon få börja öva på att sitta. Det blir som att löra sig allt från första början pånytt, sitta, stå gå, skriva, ja allt. Det tar tid och det krävs envishet. Men det saknar hon definitivt inte. Hon får nog sköterskorna att häpna varje dag över hur envis hon är med att hon ska fortsätta göra saker. Som vi har sagt sen länge tillbaka, fattar inte hur mycket sisu den människan har i sig.