Paniken, tårarna, rädslan

Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, igår var den värsta dagen någonsin. Kvällen skulle bli så rolig, den förvandlades till (för mig) en mardröm. Jag ska berätta hela historien så gått det går. Klockan var nånting över 6 på kvällen, jag hade just kommit hem från jobbet och skulle ut med Selma. Hinner gå ungefär 15-20 m från dörren så faller Selmas halsband (då även kopplet) av henne. Hon går en bit och verkar inte ha märkt något, jag blir ju förstås alldeles förvånad och även lite smått rädd men jag ropar lugnt att hon ska stanna och vänta. Hon tittar upp på mig och märker att hon är lös. Hon springer iväg som skottet, ut på cykelbanan och raka vägen till Jonnas. Hon sprang dit för att kolla om Julia (jonnas hund) var hemma, tyvärr var hon ju inte det. Jag kommer springande och ropande efter henne. När jag springer in på Jonnas gård ringer jag åt henne och säger att Selma är lös och hon måste komma ut och hjälpa mig. Jonna är inte hemma.  När jag närmar mig Selma saktar jag på farten och försöker kalla på henne. Eftersom att Julia inte var hemma så fanns det ju inget roligt för henne där så hon satte av mot grannens och sen vidare till bönhuset. Jag kommer efter. Då trodde jag ännu att det skulle gå att få fast henne, att inte kommer hon att springa så långt. Vad dum jag var, jag hade ingen aning om vad det var som väntade. Det var helvetet som väntade. Hon fortsätter att springa ifrån mig och paniken börjar komma ifatt mig. Jag börjar gråta alldeles hysteriskt och skriker Selmas namn. Hon springer runt bönhuset och vägrar ens titta på mig. Jag hittar en pinne, ändrar tonläge och försöker göra det till en lek. Jag försöker med allt, springer ifrån henne, kastar pinnar, ropar. Ingenting. En gång kommer hon springande rakt emot mig men när hon är några meter ifrån mig så byter hon riktning. Så sätter hon av rakt mot Sale, hon springer på cykelbanan och jag kommer efter skrikandes. Hon fortsätter sin färd bakom Sale till diket vid stora vägen. Jag blir livrädd när jag ser vart hon är påväg. Mina tankar lät ungefär såhär, snälla, snälla Selma spring inte upp på vägen. Diket var fullt med vatten så hon slapp tack och lov inte över, men jag var fortfarande alldeles hysterisk. Hon sprang omkring där fram och tillbaka. Men så springer hon tillbaka mot Sales parkering. Över på den stora lindan. Så ser hon, det som jag innerligt hoppades att hon inte skulle se, alla fåglarna som var på lindan. En överlycklig Selma sätter fart raka vägen dit. Då visste jag att det inte fanns något hopp, det skulle aldrig gå att stoppa henne nu. Jag faller halv ihop på marken och tårarna rinner och jag skriker så hårt att det måste ha hörts över nästan halva Kållby. Något av det värsta och mest irriterande var att det kom ju flera bilar och människor förbi och inte en enda j*vel ens försökte göra något. Det var en man som stod och tittade och sen bara for. Alla såg min kamp, jag var redan vid det laget dödstrött av allt springande och skrikande. Jag lyckas ta mig över till lindan och fortsätter mot Selma. Det regnade så jag såg inte så jättemycket. Men det jag såg var en överlycklig Selma som sprang omkring och jagade bort varenda stackars liten fågel. Jonna ringer och frågar var jag är, jag kunde knappt tala längre vid det laget meb jag lyckades få fram var jag var och att hon måste komma och hjälpa mig. Hon skulle komma. När jag kom fram närmare Selma så fanns det inte en enda fågel kvar. Var hon trött? Har aldrig någonsin sett den hunden ha så mycket energi. Hon visade inte ett tecken på trötthet. Så fort jag kom i närheten av henne så sprang hon ifrån mig. Jag orkade knappt gå längre men jag gick ändå runt runt och skrek hennes namn. Hon var inne i sin egna värld, jag existerade inte. Hon sprang mot bönhuset igen. Och då såg jag Jonna, Ida och Becca komma till min hjälp. Jag hittade inte min vanliga röst så jag kunde inte ropa åt Jonna att hon skulle ropa på Selma det lät mera som ett desperat skrik. Jag var desperat vid det tillfället. Selma tittade en stund på Jonna och sen springer hon rakt mot henne och springer några varv runt men innan det fanns någon som helst chans att kunna fånga henne så sprang hon bort igen. Tillbaka till Sale fast denna gång så stannade hon vid diket. Jag var för slut för att orka springa så jag gick dit. När jag kom dit såg jag henne inte någonstans. Jag var bombsäker på att hon hade farit dit. Paniken väller över mig, tårarna rinner mer än tidigare. Var var hon? Det var djupt med vatten där. Jag skriker hennes namn, ingenting. Var hon under vattnet? Hade jag kommit för sent? Var skulle jag börja leta? Var är hon, ropade Jonna. Jag ropar panikslaget tillbaka, jag vet inte, jag ser henne inte någon stans. På sidan där jag stog så fanns det kvar snö/is som stod ut över vattenytan. Där såg jag att det kom vattenringar. Jag hoppar över till andra sidan och där under står min lilla älskling. Alldeles genomblöt och skakar som aldrig förr. Jag säger åt henne att stanna där. Jonna håller i min hand och jag stiger ner i diket som var så fullt med vatten att det gick mig över knät. Jag tog tag i hennes nacke och drog henne mot mig, hon simmar in i min famn. Lyckan spred sig i hela kroppen när jag äntligen höll henne i min famn. Jonna lag på henne halsband men jag vågade inte låta henne gå så jag bar henne hela vägen hem. Nu känns allt som en enda stor mardröm, det känns inte som att det någonsin har hänt. Det känns så overkligt. Men det hände. Nu är hon hemma och allt är frid och fröjd. Tack och lov att hon är så rädd för djupt vatten och inte gillar att simma. Du skrämde livet ur mig, jag älskar dig så mycket min lilla ängel!