Hon har landat i Österbotten

Nu är hon här, nu är hon verkligen här! Hon är hemma (eller ja nästan iallafall). Klockan 9 imorse startade ambulansen med både henne och mamma, och vid 15 tiden var de framme vid sjukhuset i Jakobstad. Efter jobbet åkte jag dit. Dt var en väldigt glad Julia som mötte min blick när jag kikade in genom dörrfönstret till hennes rum. Och jag märkte så bra hur mycket starkare hon har blivit bara på lite mer än en vecka, sen jag sist såg henne, hon kunde själv utan hjälp ta sig upp ur stolen för att komma fram och krama mig. Hon behöver alltså inte längre hjälp för att ställa sig upp. Galet hur snabbt frammåt det går.

Det känns helt sjukt att de faktiskt är här nu. Hon var jätteglad över att få vara så pass hemma, bara det att t.ex. få ha en sjuksköterska som pratade fläckfri svenska och höra svenska runt omkring sig, sånt är inte en vardaglig sak i Helsingfors tyvärr. 

Hon har ett stort och bra rum för sig själv var hon och mamma ska bo nu ett tag, hur länge det blir är inte riktigt bestämt ännu. De ska tillbaka till Helsingfors om 3 veckor på en rutinkontroll för att se hur allt funkar. Men tills dess så ska hon bo där och hon har en hel del fysioterapi på schemat. 

Kan ju meddela att alla blodprov och hjärtultrat som hon gjorde igår var bra, ingenting avvikande och ingenting som såg dåligt ut. Precis så som det ska vara.

(Ifall detta inlägg inte är så värst sammanhängande eller smidigt ihopsnickrat så beror det på att jag är väldigtväldigt trött och min hjärna börjar gå på det sista för denna dag, så excuse me, tack och god natt!)