En helt awesome helg!

Gissa vem som har fått vara borta från sjukhuset denna helg!

Julias läkare kom på lördagförmiddag in i hennes rum och frågade om hon villa fara till Ronald McDonald husen. Hon var så lycklig att hon bara satt och skrattade och med ett leende som sträckte sig från öra till öra. Och hon var så ivrig att hon satt och viftade med armar och händer. Jag har nog aldrig sett henne så lycklig. Vi packade våra grejer och sen hoppade vi in i bilen och körde till huset. Vi for vid 11-tiden och hade med oss mediciner och såna grejer för hon skulle få vara borta ända till klockan 18. 

Vi gjorde lite allt möjligt, kollade på film, lagade mat, dukade på bordet och åt tillsammans för första gången på över 2 månader. Hon gick omkring själv och gjorde det mesta själv. Det enda vi egentligen behövde hjälpa henne med var att hålla i henne när vi gick utomhus, det var väldigt mycket snö och halt på vissa ställen, att hjälpa henne över trösklar och att hjälpa henne upp från soffan/stolar, och så diverse små grejer förstås. Hon har ändrat så mycket sen jag sist såg henne (som för övrigt var när hon ännu låg på teho, just hade börjat kunna röra på sig lite mer och kunna göra saker själv men kunde inte andas själv), helt galet. 

Det enda som var och är jobbigt är Julias strikta kaliumdiet. Det finns kalium i i princip allt, och speciellt i allt det Julia tycker bäst om. Så hennes valmöjligheter gällande mat och drycker är minsann inte stora. Mamma har fått sitta och googla om typ allt för att se vad vi får och inte får ge henne, det var tyvärr väääldigt mycket mer som vi inte får ge henne. Förhoppningsvis blir denhär dieten kortvarig, den kan i värsta fall bli livslång, men vi ska hoppas att allt reder upp sig och att hon snart får börja äta normalt igen.

Imorse hann pappa och jag bara komma in genom dörren så säger både Julia och mamma att vi ska packa ihop grejerna för hon får komma till huset idag också. 

Idag har vi gjort ganska liknande saker som igår. Vi har bara tagit det lugnt och njutit av ledigheten. Det har nästan varit normalt, eller ja så normalt som vi kan ha det i vår situation. Hon har varit jätteglad denhär helgen och så himla duktig, hon kan göra så mycket själv och jag tyckte mig märka en skillnad i hennes styrka redan bara när jag jämför igår och idag. Det verkade som att hon kunde gå snabbare idag. Och om hon sitter i en stol som har armstöd vid sidorna så kan hon nästan alltid trycka upp sig själv utan hjälp. Det tar sig, sakta med säkert ökar hon i styrka för varje dag som går.

Nu sitter jag hemma i Kållby igen. Men det kändes inte så hemskt att fara därifrån denhär gången. För hon mår så mycket bättre och jag tror verkligen att hon kommer slippa hem eller iallafall få byta till ett sjukhus närmare hem snart. Det bara känns så. Imorgon ska hon på biopsiundersökning och i samband med det, när hon ändå är sövd, så tas alla katetrar bort. Så från och med imorgon är hon helt och hållet sladdfri. Det här betyder ingen mer dialys. På tisdag ska hon på några andra undersökningar och beroende på vad dessa två dagar visar så kan de börja planera när de ska få slippa därifrån. Så fingers crossed att allt är okej!

(Jag hade redan skrivit ett långt inlägg, men när jag mixtrade in bilderna hit så tryckte jag på fel ställe så allt jag hade skrivit, trots att jag hade sparat det försvann, så jag hoppas att jag inte har glömt bort något viktigt, isåfall kommer det väl nog fram i ett annat inlägg)