1 vecka

Nu har jag varit ensam hemma i 1 vecka. Det börjar nog kännas lite ensamt. Tycker dom skulle kunna komma hem snart, men vem vet när det blir. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att de kommer slippa hem på några veckor ännu. Jag ringde och pratade med dem för nån timme sen och då sa mamma att de inte behövde fara till sjukhuset alls idag och att de funderade på att fara på en loppisrunda till Esbo. Imorgon ska Julia på belastningsEKG och sen ska ju läkarna och kirurgerna ha möte, så förhoppningsvis får vi veta vad som händer imorgon och jag kan börja planera min sommar, när jag ska åka ner dit osv. Ja, den här sommaren blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Visst den har ju just börjat och mycket kan hända men något jag vet eller känner på mig är att det blir en sommar i ensamhet och däremellan sjukhussittande. Den här sommaren kommer också att domineras av oro och frågetecken. Det är förbannat jobbigt att inte kunna påverka något, det finns inget vi kan göra. Hennes liv är literally i läkarnas händer.

Det finns så mycket som gömmer sig på insidan. På utsidan syns inget, hon är en glad, lycklig och pigg 14-åring. Men på insidan är allting ett enda kaos, som sakta men säkert tar över henne. Hon måste återigen åka rullstol eftersom att hon inte orkar gå.

(Bild från Saras blogg när de besökte Högholmen)

Vet ni vad som skrämmer mig mest. Hur likadant allting är från före transplantationen. Vi är i samma position som då ovetande och rädda. Jag är här hemma ensam och de är i Helsingfors, precis som då. Julia orkar inte gå själv, precis som då. De/vi måste bo vid Ronald Mcdonald husen, precis som då. Och jag märkte så starkt hur vi alla återgick till samma känslomässiga ställe inom oss förra veckan innan de åkte. Mamma sprang omkring överallt i huset, packade och var stressad, fräste åt allt och alla, pappa gjorde likadant. (Vilket är totalt förståeligt, jag menar jag skulle garanterat vara och göra likadant om det skulle vara mitt barn det handlade om). Och jag, jag återgick till samma position som var jag när jag var liten. Det vill säga, det lilla mittenbarnet som höll sig undan, som inte sa något, som ingen märkte, som inte existerade. Historien upprepar sig verkligen, jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag har förflyttats 7-10 år tillbaka i tiden. Det känns som att jag återupplever samma film, går i samma fotspår, känner och ser samma saker som då. Allt jag försökt undantränga i dessa år, allt min hjärnas försvarsmekanism försökt rädda mig från, allt det har rivits upp, allt har kommit tillbaka. Och det skrämmer mig. 

Men samtidigt så känner jag mig alldeles tom, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte gå i samma hemska fotspår, men jag måste, jag har inget val.

Oj, det här hade jag ju inte ens tänkt skriva om från första början, det bara kom. Bloggen är ett ställe var jag kan skriva av mig, saker som folk kanske inte vet att snurrar runt inuti mig. Saker som jag kanske inte berättar när jag pratar med någon. Jag vet inte ens om ni bryr er, men jag tror att jag också skriver det lite för mig själv. Min typ av terapi för att handskas med allt. Så vare sig ni gillar det eller inte så lär det nog komma mera sånt här. Mina tankar och känslor kommer fram, och jag funderar om och om igen om jag alls ska publicera inläggen, men jag gör det ändå. Varför vet jag inte riktigt, jag bara gör det. Alla hanterar svåra situationer på olika sätt och det här tycks vara mitt sätt.