Update

Julia hölls stabil under tiden vi satt i väntrummet. Hon var även stabil när vi fick gå in till henne igen. Hennes blodtryck guppade på på helt okej värden, skulle förstås ha kunnat vara lite högre men det var ändå okej. Men sen mittiallt så dippade hon, blodtrycket sjönk och det var inte roligt att se siffrorna minska en efter en. De kickade in adrenalin åt henne och hon stabiliserades. Hela besöket böev typ att vi konstant satt och tittade på skärmen som visade hennes värden, bara för att hålla koll och se vad som ändrar, om det ändrar och när det ändrar. Man blir tillsist lite knäpp.

Vi har varit farligt nära sidorna på den smala plankan ikväll. Man vet inte ens hur man själv ska orka. Stressen och den evinnerliga rädslan tär på en. De har pratat om att sy ihop henne på onsdag. Och tänk, ungefär nu är det precis en vecka sedan jag fick beskedet om att det evetuellt skulle bli en transplantation följande morgon. Imorgon är det en vecka sen det hände. Hur fasiken kan det ha gått en vecka? Samtidigt som det känns som att vi redan varit här en evighet så känns det också som att operationen skedde just. Nu hoppas vi på en stabil natt och sen får vi se henne igen imorgon. Håll tummar och tår!